Min förlossning + allt som hänt efteråt

Egentligen börjar det hela redan på kvällen den 16/5, då jag började känna regelbundna sammandragningar/förvärkar som jag klockade bara för skojs skull. Dom kom med allt mellan 5 och 9 minuters mellanrum. Absolut inget ont, men det kändes annorlunda än tidigare, så jag antar att detta var vad dom kallar förvärkar eftersom jag hade sammandragningar regelbundet från v 17 ca. I alla fall, detta fortsatte under hela kvällen och även när jag la mig, men jag somnade lätt eftersom det inte gjorde ont. Jag vaknade till (sov ju inte så bra sista veckorna) och kände av nån liten förvärk. På förmiddagen den 17/5 (beräknat förlossningsdatum) fortsatte dom och vi pratade med förlossningen. Åkte in och gjorde en undersökning, och det visade sig att jag var öppen 1 cm och att det var 1 cm kvar av tappen. Jippi, jag hade öppnat mig utan att ha ont! Barnmorskan trodde att det var på gång att starta upp. Vi åkte hem och det lugnade sig lite i magen och kom inte alls lika regelbundet.
På onsdagförmiddag kl 10.30 hade jag en extratid hos barnmorskan på mvc för koll av blodtryck och äggvita. Jag bad henne göra en vaginal undersökning för att se om det hade hänt något mer, och frågade om hon inte kunde hjälpa mig på traven med en hinnsvepning. Sagt och gjort, det gjorde hon och jag var nu öppen 2 cm med mjuka kanter. Hon petade runt där inne och rekommenderade oss att ta en promenad för att få igång det hela. Och vi promenerade och promenerade. Jag kände genast skillnad på förvärkarna, men dom gjorde fortfarande inte ont direkt. Vid 12.30 (när vi hade utforskat sjukhusområdet noga) så ringde jag upp på förlossningen igen och jag var välkommen upp för att kolla om det hade hänt något. Jag blev lagd med ctg och den visade två-tre värkar på tio minuter, men fortfarande knappt kännbart. Tyvärr hade det inte hänt så mycket med öppningen, så barnmorskan drog lite i kanterna där inne. Vi gick därifrån vid 13.30 ca, och genast var det en helt annan karaktär på värkarna, nu var det inte längre FÖRvärkar, utan förlossningsvärkar. Dock inte så starka än. Vi var hungriga och bestämde oss för att åka och äta. Jag slängde i mig maten mellan värkarna. Efter maten åkte vi hem till Carro (Per var på jobbet) och barnen för att få tiden att gå. Ville ju inte åka hem och ha 2,5 mil till sjukhuset, samtidigt som jag inte ville åka upp igen och bli hemskickad. Så vi åkte dit som sagt, och det var bra för då fick jag lite annat att tänka på och så satt jag mest, så värkarna var inte alls farliga. Vid 17 kände jag dock att det gjorde lite ont, och att jag inte ville störa Carro mer, så vi åkte upp till förlossningen IGEN. Vi parkerade utanför förlossningen 17.10, och på en gång när jag började röra på mig och gå, så tilltog värkarna kraftigt och jag började andas mig igenom lite mer. Väl uppe på förlossningen fick vi komma in i ett undersökningsrum och barnmorskan undersökte mig, 4 cm öppen och utplånad cervix. Inskriven 17.23. Jag började få lite halvjobbigt med värkarna nu och ville in i duschen och sätta mig. Strax innan 18 får jag sätta mig i duschen vilket är underbart! Det är mycket lättare att hantera värkarna, precis som förra gången. Lika underbart som jag minns det! Vid tjugo i sju börjar jag få riktigt jobbigt och vi pratar bedövning/smärtlindring. Jag säger att jag helst vill undvika EDA denna gång, så då bestämmer vi det. Barnmorskan vill att jag ska testa lustgas, vilket jag är skeptisk till men ger med mig. Hon gör en vaginal undersökning igen, och jag är nu öppen 7-8 cm. 4 cm på mindre än en timme, bra jobbat Jossan peppar Mats! Nu är dock kruxet att jag fortfarande bara är i ett undersökningsrum (där finns ingen lustgas) och mina värkar kommer ganska tätt. Jag tar en värk, sen snabbar vi oss över till en förlossningssal innan nästa värk. Där får jag testa lustgasen som jag inte gillar, tycker att den stör min koncentration och inte får till ordentligt. Jag blev inte snurrig en enda gång av den. Jaja, skit samma. Jag andades i masken till en början av värkarna men slängde alltid iväg den då värken var som värst för då tyckte jag mest att den var i vägen och störde min koncentration. Hela tiden var Mats med och masserade mitt ryggslut eller bara höll om mig. Funkade även om han bara var där med handen som jag kunde klämma. Klockan är kvart-tio i sju när vi flyttar över till förlossningssalen och jag får testa lustgsen. Här står jag hängd över sängen och försöker hjälpa naturen på traven. Ganska snart börjar jag känna att det trycker neråt något hemskt, och inte långt efter får jag krystkänningar. Då får Mats snabbt som ögat ringa på barnmorskan som inte är där just då. Snabbt upp i sängen och lägga mig, och krystkänningarna som jag nyss hade avtog en smula. I samma veva så får barnmorskan som skrev in mig, en annan förlossning och in kommer världens goaste bästa barnmorska, Gulli. En äldra dam som är såå söt och trygg. Det var även hon som tog hand om oss när vi åkte in förra veckan och inte kände några fosterrörelser, så det var skönt att få ett välbekant ansikte. Hon gör en vaginal undersökning och konstaterar att jag är öppen 10 cm och hon tar hål på hinnorna. En massa klart fint fostervatten forsar ut och nästan i samma sekund kommer krystvärkarna med full kraft. Gulli får springa runt sängen för att hinna med. På första krystvärken känner jag hur hon kommer ner och halvvägs ut med huvudet, där tar dock värken slut och jag måste vänta på nästa med huvudet halvvägs ut. AJ, säger jag bara! Tycker att det känns som 1000 år innan nästa kommer och undersköterskan får vara med och känna mig på magen om jag har värk, för jag vill krysta ändå. Klockan 19.28 får jag krystvärkar, och kl 19.31 är Freja ute, så jag antar att det inte var så länge som jag låg och väntade på värk med huvudet halvvägs ute, men just då kändes det lååångt. Nästa värk kom resten av lilla kroppen (och en del fostervatten som skvätte om på låret och nästan upp på Mats som stod bredvid mig uppe vid huvudet). Så man kan ju säga att krystningen gick snabbt :-D Man kan ju iofs och säga att hela förlossningen gick snabbt, och jag är väldigt glad så här i efterhand att vi åkte från Carro när vi gjorde! Lyckan var TOTAL när jag såg henne komma ut och ligga där innan jag fick upp henne. Jag satt mycket mer upprätt denna gång, så jag såg verkligen när hon kom ut ur slidan, vilket jag inte gjorde med Ronja, för då låg jag mer. Till och med Mats sa att han tittade mer ner denna gång, och att det inte var så äckligt faktiskt. Moderkakan kom ut nästan på en gång och på den satt hinnsäcken som var hel och fin. Gulli visade upp det för oss, och det var riktigt häftigt att se faktiskt. Freja var ren och fin och hade inte alls nästan något fosterfett på sig. Hon var inte riktigt lika snabb att skrika som sin storasyster när hon kom ut, men skrek desto mer senare än vad Ronja gjorde. Gulli tittade om jag hade spruckit, men inte ett dugg. Bara två så revor vid urinröret som var så grunda att dom inte gick att sy. Hon sa att det inte syntes att jag hade fött barn precis, Mats såg också och sa samma sak :-D Det känns att jag inte sprack denna gång, ganska stor skillnad trots att jag inte sprack mycket förra gången heller, bara 4 stygn då. Skönt också att jag inte hade kanyler eller nålar eftersom jag inte hade tagit någon bedövning. Jag kände mig jättepigg på en gång och Freja började snutta på en gång. Vid 22.30 ca får jag hoppa in i duschen. Underbart! Jag som verkligen behövde tvätta håret (det tänkte jag på under en värk på slutet) så det var superhärligt! Jag var inte alls lika blek denna gång som efter förlossningen med Ronja då jag såg ut som ett lik, även om jag mådde bra. Förklaringen till detta fick jag idag när jag fick journalen från förlossningen. Jag förlorade bara 250 ml blod denna gång, i jämförelse med Ronjas förlossningen då jag förlorade 400 ml. Skönt!

Vid 23.30-tiden får vi komma över till BB, och där får vi samma rum och samma säng som vi hade när vi hade fått Ronja :-D Kändes som att det var igår vi var där och allt kändes välbekant.
Dom frågade oss om vi ville ha tidig hemgång, och det ville vi ju så klart om allt var som det skulle dagen efter. Med Ronja fick vi ju stanna tre dygn eftersom jag hade långvarig vatenavgång och då håller dom ju kvar. Men denna gång tyckte vi att det var toppen eftersom vi precis visste när vattnet gick. Tyvärr så hade vi ju inte räknat med gulsoten. Skit också! Då var vi redan så inställda på att få åka hem den 19, så vi blev så besvikna även om vi sätter vår dotter i första rummt. Men man sover ju så kasst i sängarna och det är inte jättekul att dela rum med folk, även om det bara är en sal med två sängar. Men eftersom Freja blev gul tidigt (upptäcktes på morgonen vid 9-tiden) så fick hon flytta ner till neoavdelningen för att sola där. Hon hade även lite lågt blodsocker och var lite kall, så hon lades på värmesäng. Gulsotsvärdet låg precis på gränsen, men dom tar det säkra före det osäkra. Och det är ju skönt, även om man bara vill ta med sig sin lilla bebis och åka hem. Blodsockret har ordnat sig. Anledningen till det hänger ihop med gulsoten. Hon bli trött av gusoten och då orkar hon inte amma/äta så mycket, vilket resulterade i lågt blodsocker. Men det är som sagt bra nu, och jag ammar men pumpar även eftersom hon fortfarande är lite lat. Hon blir även tillmatad med ersättning just pga av gulsoten. Dessutom har inte min mjölk runnit till än (gör väl det imorgon kan jag tro) så det finns inte så mycket att äta och man får jobba om man ska ha något, och det är hon för lat för :-D
Freja flyttade alltså ner hit igår förmiddag, men BB ville inte skriva ut mig pga högt blodtryck. Så jag och Mats sov två våningar upp på BB inatt, och Freja sov här nere. Idag på förmiddagen blev jag dock ÄNTLIGEN utskriven därifrån och vi fick ett familjerum här nere på neoavdelningen. Så himla skönt! Dels att få ett eget rum och slippa dela, men även att få vara på samma ställe som Freja istället för två våningar ifrån varann. Mats åkte dock hem förut för att vara med Ronja och avlasta farmor och farfar, så jag och Freja är solokvist här. Inte så roligt kanske, men jag har ju datorn. En räddare i nöden :-)
Imorgon förmiddag har Freja solat i två dygn och dom ska ta nya blodprover för att kolla värdena. Jag hoppas in i det sista att vi ska få åka hem imorgon, men vill inte hoppas för mycket. Så blev det med den tidiga hemgången :-( Jag vill verkligen hem nu, till Mats och Ronja och till min säng. Hitta våra rutiner och bara få landa i vardagen.
Ronja och farmor var inne och hälsa på idag på eftermiddagen. När Ronja kom in i rummet så satt jag med Freja i famnen och matade henne med kopp. "Hej mamma!" utbrast hon först och halvsprang fram mot mig. Sen såg hon Freja och då sa hon "oj, bebis" och såg glad ut. Genast gick hon fram och ville klappa henne och hon var så försiktig och duktig. Och ville också hjälpa till att mata. Sen sa hon "mamma, du har inte ont i ryggen längre" och klappade på mig. "Ingen bebis i magen längre", sa hon också. Dom förstår mer än vad man tror :-D Sen var hon med och skulle hjälpa till med Freja och så fort hon grät så skulle hon vara med och trösta och klappa. Och hon var så försiktig hela tiden! Och snabbt lärde hon sig att hon heter Freja så klart, och inte Pupp, som hon har sagt att bebisen i magen hette :-D Innan hon och Mats åkte hem så ville hon sitta i fåtöljen och ha Freja i knäet. Gissa om det var en stolt storasyster då?! Bilderna i förra inlägget kanske talar för sig själv :-)

Ojojoj, det blev långt! Om 45 min ska vi mata Freja, sen ska jag försöka sova lite. Håll tummarna hörni att vi får åka hem imorgon!

Freja Helena Axelsson, tillsammans med farmor som hon delar namnet Helena med. Tack farmor, för att du delar med dig ;-)

Kommentarer
Emma - mamma till Meja och Alvin

Åh vilken bar förlossning ni fick :) Stort strort grattis ännu en gång till er underbara lillasyster!

Kramar

2011-05-21 @ 10:20:27 | http://emmaoskrutten.blogg.se/
Emma - mamma till Meja och Alvin

bra förlossning menade jag givetvis ;)

2011-05-21 @ 10:20:47 | http://emmaoskrutten.blogg.se/
Sara - Mamma till Max 2,5 år

Va roligt att läsa. och allt verkar ju ha gått så himla bra. Härligt =)

2011-05-21 @ 10:51:35 | http://sarasrum.blogg.se/
Linda

åh vad mysigt att läsa. Blir alldeles tårögd!

Vad härligt att allt gick så himla smidigt!

Tänk vilken fantastisk mamma du är som klarat av detta!

Stor kram

2011-05-23 @ 13:18:01 | http://familyspace.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback