Natten till söndag den 21/9 kl 01.40 ca gick första delen av slemproppen. Ganska snabbt efter det började sammandragningarna, som nu hade en helt annan karaktär än tidigare i graviditeten. Ungefär 1 timme efter det var jag och kissade, och mer blod kom. Jag ringde förlossningen för att rådgöra. Dom trodde att det var en helt normal teckningsblödning. Jag gick och la mig på soffan och tittade på film för inte kunde jag sova mer. Vi började klocka sammandragningarna för skojs skull och de visade sig komma med 8-10 min mellanrum och höll i sig i ungefär 1 minut. Men det gjorde ju inte så ont utan jag andades lite igenom dem. Vi gick och la oss igen vid 5-tiden för vi tänkte att det är bäst att passa på att sova nu om vi måste åka in. Jag lyckades somna framåt 6-tiden och sov igenom värkarna, vaknade endast ett par gånger av värkar. Jag sov till 8.30. Och då tyckte jag att värkarna avtagit. Jag var arg på mig själv att jag somnat. Låg kvar i sängen och surade till 9.00, sen klev jag upp och då satte värkarna igång igen. Det var fortfarande ca 10 min emellan dem och jag kunde fortfarande andas mig igenom dem, men det började göra liiite ondare. Men jag blödde fortfarande en del. Jag ringde förlossningen och jag var välkommen upp på en kontroll. Men jag skulle med all säkerhet få åka hem igen eftersom värkarna kom så sällan. På väg upp till sjukhuset vilket är ca 10 min. färd, fick jag helt plötsligt tre värkar. Och vi fick stanna ett antal gånger på väg in till förlossningen. Jag envisades dessutom med att gå via stora entrén och genom hela sjukhuset istället för att åka runt på baksidan. Men jag var så inställd på att få åka hem, så jag ville inte sjåpa mig. Väl uppe på förlossningen undersöktes jag och det konstaterades att tappen var utplånad och jag var 3 cm öppen. Jag hade dessutom +3 i äggvita i urinen, så jag fick direkt ta på mig nättrosor och en blå skjorta, och flytta över till en förlossningssal. Väl där började jag med att stå vid gåbord och gunga i takt till musiken på radion, och Mats fick massaera mitt ryggslut. Värkarna var fortfarande så att jag kunde andas mig igenom dem. Men de kom tätare nu. Vid 13-tiden var jag öppen 4 cm. Jag satte mig i duschen och spolade varmvatten på magen. Åh, vad underbart! Det var mycket lättare att ta värkarna då. De hade visserligen ökat i intensitet, men jag tyckte fortfarande att det gick utmärkt att andas igenom dem. Jag och Mats jobbade på som ett team, och det gick jättebra! Vid 14-tiden klev jag ur duschen. Då var det skiftbyte! Jag blev undersökt igen och var nu öppen 5 cm. Jag hade skrivit i min förlossningsplan att jag ville ha EDA, så dom började förbereda för det, satte dropp osv. Narkosläkaren kom ganska omgående vilket var skönt för det hade börjat trycka på neråt nåt fruktansvärt. Hon la EDAn och jag rörde inte en min. Mats trodde nästan att jag hade dött :D Jag kände inget alls och allt gick kanonbra. Då var klockan 15.30. Precis när hon var klar kom första krystvärken. Jag fattade inte riktigt vad som hände och fick panik. Det var absolut inte den känslan som jag hade väntat mig, och fick en chock. BM sa åt mig att försöka att inte krysta förens hon hade undersökt mig igen. Men det är ju inte det lättaste. Men Mats uppmanade mig hela tiden att andas och var jättebra stöd. BM kollade hur mkt jag var öppen, och jag var nu fullt öppen. Äntligen, 10 cm! Så klockan 15.50 började jag att krysta aktivt och 16.23 är vår lilla snutta ute. Och vilken lycka när jag fick se att det var en flicka. Iofs hade jag blivit precis lika glad om det varit en pojke, men vi hade verkligen önskat oss en tjej. Hon föddes med så kallad ”segerhuva” och skrek på en gång innan dom fått bort den. En alert liten tös alltså! Jag sprack lite och fick sy tre stygn, men det kändes inte relevant i sammanhanget. Jag var bara helt betagen av detta lilla liv. Fast jag grät inte som jag trodde, blev bara lite tårögd. Mats grät inte heller. Men glada var vi ändå! Moderkakan kom ut utan problem 16.28. Och det hade jag gruvat mig lite för eftersom två av mina vänner har haft problem med det, men så blev icke fallet för mig. SKÖNT!

I det stora hela är jag väldigt nöjd med min förlossning. Den blev kanske inte helt som jag hade tänkt mig, utan kanske ännu bättre! Och Mats var helt underbar. Kunde inte ha haft bättre stöd. Och BM var också jättebra. Jag ser det som något positivt även om det gjorde förbannat ont på slutet och det kanske inte är något jag vill göra om än på nåt år eller två. Och jag är nöjd att det gick så fort. Jag kom in 11.30 och ca fem timmar senare var det klart.