Allt och alla som jag hade glömt...
Har precis surfat runt lite på Facebook och hittat gamla videos från Balettakademien, med alla gamla klasskompisar. Eller kompisar och kompisar, synd att säga. Det fanns väl kanske tre-fyra stycken i den klassen som jag tyckte om. Resten kunde ha slängt sig i vägen.
Det är såå konstigt med den där tiden i mitt liv. Jag minns den knappt, och det är dagens sanning. Jag vantrivdes så fruktansvärt mycket att jag liksom har förträngt alltihop. När jag var på audition och sökte till Balettakakdemien så kändes allt bra och det enda jag ville i livet var att dansa, dansa, dansa. Så gissa och lyckan var total när jag kom in. Dessutom fanns Terre där uppe i Umeå då också. Så jag flyttade upp till Umeå och skolan började. I början gick det bra, och det var inte direkt några problem med klassen. Men efterhand så fick jag mer och mer problem med vissa i klassen och jag fick panikångest. Jag ljög och sa att jag var sjuk för att slippa gå till skolan. Dumt eftersom jag inte var sämre än någon annan i klassen och skulle säkert ha kunnat bli bra om jag hade kämpat vidare.. Men efter att ha blivit nertryckt i skorna av en viss person, nämner inga namn, så pallade inte jag mer.
Jag har alltid efter det sagt att man måste vara en viss sorts människa för att klara av sådana utbildningar. Jag är inte den personen tyvärr. Inget var som jag trodde att det skulle vara. Man måste vara beredd att slå sig fram för att synas och och inte vara rädd för att trampa andra på tårna och såra. Jag gjorde istället ALLT för att INTE såra någon, och då kommer man inte någonstans. Jag gick till skolan en dag under vårteminen 05. Vi hade utvecklingssamtal den dagen och jag hade inte varit där på jag vet inte hur länge pga av ångest bl a. Jag gick helt sonika dit och sa att jag skulle hoppa av. Alla lärarna förstod mig och jag hade deras fulla stöd. Det kändes underbart! Sen gick jag därifrån, och återvände aldrig igen. Jag pratade aldrig med någon från klassen mer heller. Vet att jag fick ett sms av en av tjejerna som jag faktiskt tyckte om, några veckor efter avhoppet och dom hade fått veta i klassen att jag slutat osv. Jag minns inte ens om jag svarade på det. Varför jag inte skulle ha gjort det, vet jag inte.
Tills idag då jag hittade dom där videosarna på Facebook och allt flöt upp till ytan. Allt känns konstigt och att se dem igen. Jag har liksom aldrig ångrat att jag gick därifrån. Fast samtidigt så är det ju tråkigt att det inte funkade eftersom att dansen var min dröm. Och jag skulle gärna ha fortsatt dansa, men livet föll sig inte så. Jag skickade meddelande på FB till två att tjejerna som jag gillade i klassen och det skulle vara så skoj om dom svarade. Jag trodde liksom aldrig att vi skulle "ses" igen. Undra om dom minns mig osv...
Konstigt, jag har liksom inte pratat så mycket om detta sen jag slutade utan jag har bara förträngt den där tiden. Jag minns knappt var folk hette eller någonting. Och SÅ fasligt länge sen är det ju inte. Jag gick terminen 04/05.
Känns som ett helt annat liv. Det har hänt så mycket i mitt liv sen dess. Det tog liksom en drastisk vändning efter Umeå. Nu sitter jag här med sambo/fästman, ett hus och en underbar dotter på snart 8 månader. Så på ett sätt kan jag tacka dom där puckona i klassen. Hade jag inte hoppat av och slutat dansa så hade inte allt detta bra hänt mig. Undra hur mitt liv hade sett ut om jag hade gått kvar i skolan och sen dansat vidare? Jag hade inte haft barn i alla fall, för det var absolut inget jag tänkte på då.
Jaa, livet kan sannerligen svänga på en fem-öring. Skoj att jag hittade tjejerna på FB. Jag har letat någon gång tidigare utan resultat. Nu är det bara att vänta och se om mitt förflutna vill ha med mig att göra.
Knas / Jossan
Det är såå konstigt med den där tiden i mitt liv. Jag minns den knappt, och det är dagens sanning. Jag vantrivdes så fruktansvärt mycket att jag liksom har förträngt alltihop. När jag var på audition och sökte till Balettakakdemien så kändes allt bra och det enda jag ville i livet var att dansa, dansa, dansa. Så gissa och lyckan var total när jag kom in. Dessutom fanns Terre där uppe i Umeå då också. Så jag flyttade upp till Umeå och skolan började. I början gick det bra, och det var inte direkt några problem med klassen. Men efterhand så fick jag mer och mer problem med vissa i klassen och jag fick panikångest. Jag ljög och sa att jag var sjuk för att slippa gå till skolan. Dumt eftersom jag inte var sämre än någon annan i klassen och skulle säkert ha kunnat bli bra om jag hade kämpat vidare.. Men efter att ha blivit nertryckt i skorna av en viss person, nämner inga namn, så pallade inte jag mer.
Jag har alltid efter det sagt att man måste vara en viss sorts människa för att klara av sådana utbildningar. Jag är inte den personen tyvärr. Inget var som jag trodde att det skulle vara. Man måste vara beredd att slå sig fram för att synas och och inte vara rädd för att trampa andra på tårna och såra. Jag gjorde istället ALLT för att INTE såra någon, och då kommer man inte någonstans. Jag gick till skolan en dag under vårteminen 05. Vi hade utvecklingssamtal den dagen och jag hade inte varit där på jag vet inte hur länge pga av ångest bl a. Jag gick helt sonika dit och sa att jag skulle hoppa av. Alla lärarna förstod mig och jag hade deras fulla stöd. Det kändes underbart! Sen gick jag därifrån, och återvände aldrig igen. Jag pratade aldrig med någon från klassen mer heller. Vet att jag fick ett sms av en av tjejerna som jag faktiskt tyckte om, några veckor efter avhoppet och dom hade fått veta i klassen att jag slutat osv. Jag minns inte ens om jag svarade på det. Varför jag inte skulle ha gjort det, vet jag inte.
Tills idag då jag hittade dom där videosarna på Facebook och allt flöt upp till ytan. Allt känns konstigt och att se dem igen. Jag har liksom aldrig ångrat att jag gick därifrån. Fast samtidigt så är det ju tråkigt att det inte funkade eftersom att dansen var min dröm. Och jag skulle gärna ha fortsatt dansa, men livet föll sig inte så. Jag skickade meddelande på FB till två att tjejerna som jag gillade i klassen och det skulle vara så skoj om dom svarade. Jag trodde liksom aldrig att vi skulle "ses" igen. Undra om dom minns mig osv...
Konstigt, jag har liksom inte pratat så mycket om detta sen jag slutade utan jag har bara förträngt den där tiden. Jag minns knappt var folk hette eller någonting. Och SÅ fasligt länge sen är det ju inte. Jag gick terminen 04/05.
Känns som ett helt annat liv. Det har hänt så mycket i mitt liv sen dess. Det tog liksom en drastisk vändning efter Umeå. Nu sitter jag här med sambo/fästman, ett hus och en underbar dotter på snart 8 månader. Så på ett sätt kan jag tacka dom där puckona i klassen. Hade jag inte hoppat av och slutat dansa så hade inte allt detta bra hänt mig. Undra hur mitt liv hade sett ut om jag hade gått kvar i skolan och sen dansat vidare? Jag hade inte haft barn i alla fall, för det var absolut inget jag tänkte på då.
Jaa, livet kan sannerligen svänga på en fem-öring. Skoj att jag hittade tjejerna på FB. Jag har letat någon gång tidigare utan resultat. Nu är det bara att vänta och se om mitt förflutna vill ha med mig att göra.
Knas / Jossan
Kommentarer
Tuss
Å min vän jag minns, minns att du inte mådde bara å jag själv gjorde det inte heller... Så konstigt hur livet kan bli. Vi båda levde ju för dans å titta var vi är idag. Men jag säger som du hade det inte vare för dessa omständigheter hade vi inte vare där vi är idag. Det var en jobbig period å vi tog oss igenom den å nu sitter vi har full av liv igen,
redo för nya utmaningar=)
Jag saknar dej så min vän.
Älskar dej massor.
Puss puss
Trackback